Missfall är något som jag aldrig varit så orolig för att genomlida själv, DET HÄNDER JU INTE MIG, tänker jag men nu hände det mig eller oss. Det som inte får hända. 
Fredan den 11 september på kvällen när vi skulle gå och lägga oss så gick jag på toa, så som jag alltid gör men denna gång var annorlunda, det var blod på pappret när jag torkade mig och sedan så såg jag att det var en del blod i trosan och i byxan. Jag blev ledsen och sen ropade jag på Martin. Man tänker ju direkt att nu kommer jag att få missfall men också så har man hoppet som försöker tänka positivt att det bara är säkert en liten blödning som snart går över, det har man ju läst om i olika gravid böcker osv. Så vi gick till sängs med hoppet och sen på Lördags morgon åkte vi in till akuten för att jag var så orolig och ville ta reda på att vårat foster hade det bra inne i magen. I väntan på ens tur hade man hoppet om att det var en normal lite blödning. Efter 5 timmar fick vi beskedet.....

Jag gick in till gyndoktorn där hon klämde, kände och tittade med ultraljudet...så fort jag såg bilden på vårat foster så förstod jag att det var något som inte var bra, jag såg ingen prick som blinkade (hjärtslag). Doktorn mätte fostret och sa att det hade stannat i växt och att det var bara gånget 9 veckor, så den hade legat död i 3 veckor i min mage. Jag ville inte tro på det och jag visste inte vad jag ska ta mig till, tårarna bara rann ner för kinden (som tårarna gör just nu). Jag bad doktorn att hämta in Martin och Jonathan och jag fick berätta det för dem, det var jättejobbigt.  Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, det skulle ju inte hända mig/oss. 
Fostret skulle försöka komma ut av sig själv sa doktorn och vi åkte hem. 

Söndags kvällen började jag få jätte ont i magen som vanliga förlossningsvärkar. Jag satte mig på toa och Martin höll mig i handen. Jag kände hur blodet rann med varje värk som kom, det var en hämsk känsla. Tillslut trodde jag hade fått ut allt och verkarna avtog och vi gick och la oss för kvällen.

Mådde bra på Måndag förmiddag, Jonathan var på dagis och jag var hemma för att kunna sörja det liv som inte kom till oss. Jag var tvungen att åka och besiktiga vår nya lägenhet och sen efter lunch kom en kompis förbi för att pratat om allt som har hänt. Det är skönare för varje person som man berätter det för och det är en del i sorgeprocessen. Vi tog senare en promenad för att hämta Jonathan på dagis och jag kände hur värkarna kom tillbaka mer och mer. När vi väl har hämtat Jonathan på dagis blev värkarna mer intensiva och blev tvungen att sätta mig ner på en bänk, så upptäckte jag att jag blödde igen. Jag ringde Martin och bad honom att komma hem och han mötte upp oss på vägen. Tillslut kunde jag knappt stå på benen.

När vi kom hem så gick jag till toan och satte mig och så såg ja så mycke blod i byxorna och med dem smärtor i magen jag hade, så ordnade Martin att farmor Ewa kom  och hämtade Jonathan och Martin körde in mig till Akuten (Martin hade ringt och förvarnat akuten att vi var på väg in). Jag kunde knappt gå på benen och jag blev snabbt omhändertagen på akuten. Jag fick dropp och ketogan (mot smärtan) vilket var skönt att bli av med. Jag fick tid för operation ganska snabbt. Jag åkte upp på avd och fick byta om till sjukhuskläder. Efter ett tag så kördes jag till operation där jag blev väl omhändertagen. Vi diskuterade om jag skulle sövas ner eller få ryggmärgsbedövning men eftersom jag hade ätit och druckit under dagen så var det säkrast med ryggmärgsbedövning (det innebär att jag inte har någon känsel från bäckenet och benen, skumm känsla). Skrapningen gick bra och gick relativt snabbt. Vad skönt att allt nu är ute och att jag kan sätta en punkt och vi kan försöka gå vidare. 

Jag och Martin pratar om det som har hänt varje kväll och tänder ett ljus. Vissa dagar är jobbigare än andra. 
Vi får mer och mer distans till det hela och börjar inse att det var något fel på fostret och att det inte var menat att leva. Men vi försöker nu gå vidare och satsa på nytt, jag tog ett gravtest (det var första gången jag har tittat på en gravsticka och hoppas på ett negativt svar) i tisdags som visade negativt och det betyder att hormonerna har lämnat kroppen och det är ju jätte bra och det betyder att ägglossningen kanske snart startar.  

Vi är så glada att vi har Jonathan som skänker oss glädje här i livet! utan honom hade det varit svårare att hitta tillbaka.
Nu ser vi framåt och ser fram emot att flytta in i vår nya lägenhet och packar för fullt.


Här försöker han att blåsa upp en ballong. Han är ju så söt!

// Kristin