Familjen bestämde sig i söndags för att lämna hemmet på Västergatan 5 för att, tillsammans med Smillas familj, ta bilen ut mot en bondgård i Hällberga och titta på när korna släpps på sommarbete.

Redan strax utanför stan, vid sopstationen, började vi ana att något stort var på gång. Vart skulle alla bilarna? Den normalt ganska lågtrafikerade vägen var som en E20 vid 17 - tiden en vardag. Kanske var det någon stor fest på gång någonstans? Det skojades vilt om att det kanske var betessläppet som lockade. 

Några minuter senare satte vi skrattet i halsen. Den kilometerlånga bilkön fram till bondgården talade sitt tydliga språk: Vi skulle inte bli ensamma!

Tusentals ständigt uppkopplade stadsbor, trötta på att ideligen ta sig framåt på nyasfalterade vägar, hade sökt sig bort för en stunds avkoppling i den friska landsortsluften.   

De förbittrade tankarna på att behöva dela denna upplevelse med andra människor förbyttes snart i glada utropp och förvånande miner. Tänk att en ko kan bli så glad över att få lämna en stackars stinkande lada för friheten på en grönskande äng. Staden och landet förenades. Djuren och människan blev ett. Folkfesten var ett faktum.

  




Massor av kor som ännu inte fått lämna ladan. Samt två fåniga statsbor.


Några av de tusentals besökarna.


Det var fantastiskt kul att se korna springa ut superglada!

Korna börjar bilda flock på ängen. Rädslan började tillta något men jag höll mig lugn.

Jonathan är i paradiset.





Jag matar kor med Jonathan. Min rädsla avtog nästan helt men istället var Jonathan mycket ängslig och förskte hålla sig på avstånd eller i pappas knä.



Smilla och Jonathan är söta.

Vi avslutar med att äta nedmald och stekt ko på en av stadens bättre krogar.

// Martin