Arvid har nu funnits hos oss i 3 veckor och 2 dagar och man känner sig inte riktigt mätt på barn. Ett syskon till sedan får det räcka eller som Jonathan säger "nu räcker det".

Förlossningen började med att mitt fostervatten gick klockan 01:00 på natten den 22 september (onsdags morgon). Jag vaknade sekunden innan "vattnet gick" sen blev jag bara blöt och jag kände hur det forsade ur mig. En märklig känsla men som inte överhuvudtaget gjorde ont. Jag väckte älskling och bad honom hämta en handuk. Ni som känner Martin vet att han är lite snurrig speciellt om han är nyvaken eller kanske inte är vaken överhuvudtaget och det var han vid det här tillfället också. Jag bad honom att lägga en handuk under min rumpa i sängen och så den täcker sängen när jag reser mig upp men som sagt så är han lite snurrig och konstig när han är halvvaken så det tog sin lilla tid innan han förstod vad jag menade.
När jag väl kom upp ur sängen ställde jag mig i duschen och ringde förlossningen. Vi kom överrens att vi skulle komma till förlossningen på förmiddagen men om värkarna kom igång tidigare så var det bara för oss att åka in tidigare. Gick sedan och la mig i sängen och jag började sakta men säkert känna molande värk i magen och sedan kom värkarna igång (cirka en halvtimma efter det att vattnet gick). Värkarna kom tätare och tätare och till slut så ringde Martin och väckte TB (Martins pappa) och han kom över och fortsatte sova här hemma tillsammans med Jonathan.
Vi åkte in till förlossningen klockan 03:00 på natten.

Förlossningen gjorde sina sedvanliga kontroller, ctg kurva, urinprov, blodtryck och hur mycket jag har öppnat mig. Jag var bara öppen 2 cm!
Vi fick samma förlossningsrum som vi hade när Jonathan kom till världen, det känns lite speciellt och roligt.
Där satte jag mig på en pilatesboll och började gunga och barnmorskan visade även mig hur jag skulle använda lustgasen. Tycket inte alls om lustgasen under min första förlossning men nu så var den så bra och ville inte lämna den ur sikte. Ni kan se på andra bilden hur jag bara njuter utav lustgasen, jag kände mig helt hög för ett ögonblick.

När dagspersonalen tog över så undersökte barnmorskan mig igen och det hade inte hänt något och det var glesare mellan värkarna. Jag fick prata med en läkare som tyckte att jag skulle få lite hjälp av ett värkstimulerandedropp som skulle trigga igång värkarna så förlossningen skulle komma igång lite snabbare. Visst kunde jag välja att åka hem och vänta tills det kom igång igen på egen hand men jag hade så hårda värkar när dom väl kom och då hade jag stort behov av lustgasen. Vi valde det värkstimulerandedroppet. Barnmorskan satte en infart i min hand och kopplade på droppet, började med en låg dropptakt. Tog en promenad runt på avdelningen och i korridorerna utanför för att trigga igång det lite mer och var tillbaka på förlossningen vid 11 tiden. Barnmorskan kom in med jämna mellanrum och ökade på dropptakten på droppet och värkarna kom igång med tätare intervaller.

Undersköterskan tog en ny ctg-kurva på mig och jag fortsatte andas in lustgasen. Värkarna var nu riktig kraftiga och lustgasen räckte inte riktigt till. Eftersom jag hade svårt att öppna mig, även om jag själv kände mig rätt så avslappnad, så ville jag nu att en narkos läkare skulle komma och lägga in en eda-bedövning i ryggen.
Jag kom ihåg efter min första förlossning att jag öppnade mig riktigt snabbt när väl eda-bedövningen var lagd. Öppningsskedet gick snabbt även här när eda-bedövningen gav effekt. Edan var lagd vid 13 tiden och öppnade mig ganska snabbt till 5 cm.

Skiftbyte med personal och kvällspersonalen kom in och hälsade. Det var en barnmorskestudent som gick bredvid min barnmorska (och det var hon som förlöste vårat barn). Älskling hade med sig sin jobbdator (vet ej varför) och han satte på lite musik, det var riktigt avslappnande och skönt att lyssna på!
Tog en kort promenad ut i korridoren (orkade inte gå många meter) vid 15 tiden och från 5 cm blev jag öppen till 10 cm på kort tid. Väl inne på rummet så la jag mig i sängen igen och när en barnmorska  (Hon var inte min barnmorska men jag kände igen henne så väl och det sa jag till henne. Hon sa att jag säkert kände igen henne från ultraljudsundersökningen och det stämmer) kom in bad jag henne undersöka mig igen och var då öppen 10 cm och krystningsvärkarna kom igång några minuter i fyra. Barnmorskestudenten kom in på rummet tillsammans med en undersköterska som passade upp. Min barnmorska var upptagen på annat håll (kom in i rummet under dom sista krystningsvärkarna och höll sig  då på avstånd och observerade) så jag släppte inte ultraljudsbarnmorskan ur sikte, med andra ord så höll jag ett kramptag om hennes hand eller var det hennes byxa.
Nu började jag krysta och jag kände igen smärtan från min första förlossning. Jag tänkte: Smärtan lär ju inte bli mindre smärtsam med tiden så det är bara att trycka på så gott jag kan och få det överstökat. Som sist så tyckte jag att innan sista krystvärken kom och barnet är ute är värst tänkbara smärtan. Man bara väntar på att nästa värk ska komma och få det hela överstökat. Vårat barn kom ut efter cirka 10 minuters krystvärkar och det var jag tacksam för, vissa kan ju ha krystvärkar en timme eller två. Vilken underbar känsla att få upp sitt barn på bröstet och få höra det första skriket. Efter ett kort tag så kikade vi om det var en pojke eller en flicka och det blev en lillebror till Jonathan som senare fick namnet Arvid.

Efter det att Arvid kom ut så var det dags för moderkakan. Det var inte lika lätt att få ut den som det gjorde förra gången (då tog det ca 10 min). Moderkakan ville inte släppa och dom tryckte och klämde på magen, ååå vad det gjorde ont!!! Dom började pratat om att jag kanske var tvungen att åka in till operation om den inte lossnade snart. Jag förlorade blod under hela tiden och förlorade totalt 1,2 liter blod. Den acceptabla gränsen är 1 liter blod och jag låg lite i överkant men det var inget som jag direkt kände av. Det har nu gått cirka 50 minuter och tillslut så kom några läkare in (en kände jag igen sedan tidigare) som också klämde och kände och förde in handen i *** och fick tillslut ut moderkakan, SKÖNT!
Nu återstod bara att titta efter om jag behövde sys och det behövde jag men bara några få stygn även här fick läkare hoppa in och hjälpa till. Någon muskel var tydligen blottad och en läkare behövde bedöma om muskeln var skadad på något sätt och den var hel, skönt!
Under hela tiden så låg Arvid på mitt bröst men självklart så höll älskling ett tag runt honom så att jag inte skulle av misstag tappa honom med tanke på den smärta jag hade.

Sen efter en stunds mys så var det dags för vägning och mätning. Han vägde 4650 gram, var 55 cm lång och huvudomfånget var 38 cm och jag trodde inte mina ögon. Vad stor han var och det i för sig kändes när han kom ut.

Förlossningen ville gärna se att jag kom igång med kisseriet innan jag åkte till BB men jag var kissnödig men inget kom. Jag fick tillslut åka upp till BB ändå och om jag inte hade kissa senast 00:30 så var dom tvungna att sätta  in en urinkateter för att se hur mycket urin som var samlat i urinblåsan. Jag hade hela 2,1 liter urin i blåsan, vilket är mycket och det var så skönt när tycket väl hade släppt. Jag var tvungen att ha kvar urinkatetern i några dagar (till på måndag) så att urinblåsan drar ihop sig igen. Det var rätt så okej att ha urinkateter trotts allt, då slapp jag ju springa på toaletten hela nätterna (jag kissade ut mycket vätska som jag samlat på mig) plus ammat under natten. Nu fick jag lite mer sömn, skönt!

Hade velat åkt hem från BB på torsdagen men en läkare tyckte att det var bättre att vi stannade ett dygn till för att ha koll på Arvids blodsocker. När barn föds stora så är det viktigt att barnet äter mycket så att inte blodsockret sjunker för lågt. Om det sjunker för lågt så kan det leda till kramp. Arvids blodsocker låg bra hela tiden. Vi fick åka hem efter läkarbesöket på fredagen vid 17 tiden. (Martin åkte redan hem under torsdagen för att ta hand om Jonathan).

Det tog 15 timmar från det att vattnet gick till det att Arvid var ute på mitt bröst.

Välkommen till världen vår "lilla" son Arvid, vi älskar dig!