Jag börjar förlora allt hopp om att den här bebisen ska någonsin komma ut! Vad det kliar om magen nu och bristningarna börjar visa sitt vackra ansikte.

Min man Martin tycker att jag ska skriva något positivt om allt detta men jag vet inte riktigt vad det kan vara... Jag gör ett försök: Jag har ju mycket tid till mig själv just nu och det ska jag väl ta till vara på.

Vi trodde inte i vår vildast fantasi att vi skulle vara gravida så här länge eftersom det som vi har att jämföra oss med sedan tidigare är att Jonathan kom drygt 3 veckor tidigare än beräknat. Läget hade säkert sett annorlunda ut om vi hade fått vänta till vecka 40 eller längre med Jonathan. Jag försöker att hålla humöret uppe!

Mamma, pappa och storebror längtar efter dig bebis! Kom ut nu!